Att gå från ett barn till två till tre är en förändring.
Första barnet var en förändring, livet fick en helt annan betydelse och bortprioritering av sig själv är det nog många som känner igen sig i. Att komma i tid blev allt svårare för att det alltid var någon som bajsade, kräktes, var missnöjd eller hungrig precis när man var på väg bort. En annan stor skillnad som man aldrig trodde skulle finnas var
glädjen barnet ger, jag vet inte hur många gånger per dag vi skrattar åt och med V.
När
andra barnet föddes visste man mer hur man själv är som förälder, känslorna om att man ska kunna älska någon lika mycket som den första försvann direkt barn nr 2 kom. Självklart älskar man nr 2 lika mycket som nr 1. "Hjärtat" bara växer för varje barn. Nu började man prioritera ännu mer, barn nr 2 behöver ju minst lika mycket hjälp på nr 1. Man får därmed dubbelt så mycket att göra. Jo det är faktiskt så. Två barn som behöver uppmärksamhet, två som ska äta, bajsa, vara missnöjda eller liknande. Offentlig amning blev ett måste! Detta var något jag undvek så mycket som möjligt med nr 1. Är barn nr 2 extra missnöjd finns risk att nr 1 kommer lite i
"skymundan". För oss var det skönt att V klarade mycket själv redan innan E kom men alla har det inte så. Mitt tips här är att se graviditeten som
ett led i att göra barn nr 1 mer självständigt, uppmuntra till att klara mer och mer själv utifrån barnets utveckling och ålder.
Efter barn nr 2 kände vi att nej, vi har inte tid för en till. Två barn blir alldeles utmärkt för oss. Om, ja OM, vi ska ha en tredje blir det en sladdis, om tidigast 5år!
Men min kropp tyckte tydligen något annat...
Jag blev gravid och märkte sent i graviditeten att en liten nr 3 flyttat in. Graviditeten blev en slags bearbetning och jag funderade mycket på hur vardagslivet skulle kunna förenklas med tre barn. Två av dem väldigt tätt dessutom! Båda två första barnen är "planerade" med lagom stor åldersskillnad. Hur ska vi liksom klara av tre barn och med mindre än 1,5år mellan de två yngsta? Det var en fråga jag frågade mig själv många gånger. Det blev att köpa en barnvagn som inte ska krångla, ett babyskydd som är lätt, bärsjal att kunna och orka bära hela tiden.
Förändringen att gå
från två till tre blev inte alls alla sysslor gånger tre, som att gå från en till två, utan denna lilla nr 3 får istället mest följa med. Planering och att vara ute i god tid gör att det går lite smidigare. Visst nr 3 får skrika mer och åker bärsjal/bärsele väldigt ofta, jag kan inte vara överallt när jag är ensam med alla tre. Men jag måste ändå säga; jag tycker det går förvånansvärt bra med tre! Antar att jag någonstans slappnat av i detta "kaos". Dock väljer jag vilka vi ska hälsa på med omsorg, de som verkar stressade av att vi kommer och hälsar på med alla tre väljer jag att inte hälsa på, jag kan inte hålla stenkoll på alla tre hela tiden.
Vart jag vill komma med detta inlägg vet jag inte men egentligen är det bara för att dela med mig om hur vårt liv med tre barn går, det är många som frågat.
Ett... två... tre... "Hjärtat" bara växer!
